Mössan på

Lika självklart som det är att Ebbe börjar bli frisk är det att det onda kan komma tillbaka.  Röntgen visade inget. Det var det vi trodde. Vi har ännu inte fått någon plan för uppföljning. Det blir i början av juni.  Där står vi nu och balanserar. Livets balansgång. Hoppas att brädan snart blir bredare.

För Ebbe har brädan blivit bredare. Han börjar blir frisk. Berättar det gärna för alla. Den tidigare viljan att visa sitt kala huvud har bytts mot vilja att bära hatt/mössa. Dagarna spenderas nu på förskolan. Jag och Ebbe. Ebbe och pappa. Han vill inte bli lämnad där. Vill gärna vara där. Vill leka, delta och äta. Gärna tre portioner.  Jag känner att det får ta sin tid. Förskolebarnen är underbara. De tar hand om Ebbe. Kommer fram och vill leka. Vakta han saker. Hålla hand. Klappa. Hjälpa. Jag fylls av en sådan värme över alla dessa små kompisar. Underbara barn.

Ebbe har fått en Min stora dag. I går kom planeringsplanen. Ebbe skrikskrattar av glädje då jag läser. Träffa bamse, delfiner och elefanter. Han är så exalterad. Glädjen och förväntan smittar. Jag skrattar med.
Samtidigt fylls jag av en känsla.
Varför vi? 
Har vi haft det så illa, att vi är "berättigade" till Min stora dag ?
Ska vi vara dem som får nu ?
Alla andra då? 
Ska inte jag vara den som ger?

Jag vet barn som fått glädjen av min stora dag. Har sett nytta, glädje och stoltheten det ger. De har alla haft tuffa tider av sjukdom. Jag gissar att känslan kommer från insikten att Ebbe har haft (å hjälp jag skrev det) en svår sjukdom. En tuff tid. Jag gissar att känslan kommer från vetskap att en framtid utan tuffa sjukdomar inte är självklar. På något sätt. Kanske är det därför vi fick den? Ebbe är värd en Min stora dag. Algot är värd att följa med. Jag är värd att se mina barn glädjas. Det kommer de göra!

Jag är trött. Hoppfull och räd. Har en stark ovilja mot att planera. Att planerar innebär att risk för besvikelse. Att planera innebär att tro på det friska. Jag vet inte om jag vågar. Jag vet att jag måste. Hand i hand med rädslan.

Jag funderar över vad cancer resan gett mig. Klyschan att mot gång gör en starkare stämmer inte. Att inte vara stark är inget val när ens barn bli sjuk.

Utan att direkt beteckna mig som troende kommer jag att tänka på bibliska ord.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det kan och förstånd att inse skillnaden". 

Tillsammans med tro, hopp och kärlek bildar det en grund till hur jag hanterat och lärt mig av tiden med cancer.

Hmmmm....