tisdag 20 augusti 2013

Tankar kring livet.


En tonåring skrev ” Jag tackar inte cancern för de insikter jag fått, utan jag tar tillvara dem
För mig blev det viktigt. Att något gott skulle komma ut av detta onda. Att inte fokusera på det svåra och onda. Att ta tillvara, har för mig blivit att skala av livet. Att kunna vara ok. I bland även glad i stillhet. Utan allt extra.

Bredvid det allra svåraste vandrar det allra vackraste. Bredvid det allra svårast (i mitt fall, just då, en son med cancer) vandrar det allra vackraste (i min tolkning kärleken). Utan kärlek skulle det inte göra så ont. Utan kärleken skulle det inte heller vara så vackert. Vackert att få det där leendet. Leendet från en treåring som inte har gått, pratat, ätit eller lek på två veckor. Att då få ett snett trevande leende är vackert. Att höra ett rostig skratt framlockat av storebror det allra vackraste. I sitt sammanhang samtidigt smärtsammare än mycket annat. Att kunna glädjas i stillhet är något jag lärt mig.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra och mod att ändra det jag kan. Genom att acceptera det jag inte kan förändra. I detta nu cancern har jag blivit modigare att förändra det jag kan. Genom att acceptera har jag kunnat se det vackra, även fast det i bland bara gör ONT. Ont är inte farligt. Det är bara ONT och riktigt, riktigt, riktig trist.

Perspektiv. Genom mitt arbete träffar jag många människor. Människor från hela världen. Med öden som tar anda ur mig. Smärta, sorg, separationer, död, desperation och kamp för att få den enklaste tillvaron att fungera. Människor fulla av styrka och glädje. Trots allt. De har gett mig hopp och tro. Det går att ta sig genom allt. Att komma igenom hyfsat hel. Genom det svåraste kan jag se det vackraste klarare. Naturens färger har aldrig varit så vackra. Kärleken aldrig känts så direkt. Jag har tagit mig igenom detta. Inte starkare. Utan modigare, rakare och mer närvarande.


torsdag 15 augusti 2013

Det är mycket roligare här då jag är frisk



Nästan ett år har gått. Sedan ett ultraljud. Då hittades en stor, stor klump. Livet i kaos. I dag. I samma rum. Med samma person som gjorde ultraljud. Hittades inget. Allt såg normalt ut. Allt ser bra ut!
Ett annat liv börjar smyga sig på. Inte ett likadant. Ett annat. På många sätt bättre. Klokare. Modigare. Rikare på livets alla färger.

I dag blev stick i fingret, lungröntgen, hjärtultraljud samt ultraljud mage. Allt gick galant. Ebbe är ivrig och nyfiken. Vill göra undersökningarna. Accepterar. Vi har faktisk en mysig dag på sjukhuset. Jag är så stolt över Ebbe.


Ebbes kommentar när han springer in på lekterapin går rakt in i tårkanalen.
" Det är mycket roligare här när jag är frisk".  Ebbe känner det.  Jag börjar känna det. Han är frisk.  Just nu. Måste jag tillägga. Om tre månader ställs frågan igen.

 
En dag på sjukhuset innebär även möten. Möten med andra familjer vi känner. Familjer som inte har samma tur som oss. Familjer där kampen fortgår. Nya familjer har tagit plats på avdelningen. Det är sorgligt med vackert att se buset i ögat på en mycket sjuk tjej. Det är sorgligt men vackert att se det lockiga håret på en mycket sjuk liten kille. Hoppet hos dennes föräldrar. Kampen fortgår för så många. Livet är hårt, skört och utan garantier. Fullt med kärlek.
Mina varma tankar går till dem dit orden inte räcker. Där det vackra är vackrare men samtidig ondare än ondast.