En tonåring skrev ” Jag
tackar inte cancern för de insikter jag fått, utan jag tar
tillvara dem”
För mig blev det viktigt. Att något
gott skulle komma ut av detta onda. Att inte fokusera på det svåra
och onda. Att ta tillvara, har för mig blivit att skala av livet.
Att kunna vara ok. I bland även glad i stillhet. Utan allt extra.
Bredvid det allra
svåraste vandrar det allra vackraste. Bredvid det allra svårast
(i mitt fall, just då, en son med cancer) vandrar det allra
vackraste (i min tolkning kärleken). Utan kärlek skulle det inte
göra så ont. Utan kärleken skulle det inte heller vara så
vackert. Vackert att få det där leendet. Leendet från en treåring
som inte har gått, pratat, ätit eller lek på två veckor. Att då
få ett snett trevande leende är vackert. Att höra ett rostig
skratt framlockat av storebror det allra vackraste. I sitt sammanhang
samtidigt smärtsammare än mycket annat. Att kunna glädjas i
stillhet är något jag lärt mig.
Ge mig sinnesro att acceptera det
jag inte kan förändra och mod att ändra det jag kan. Genom att acceptera det jag inte kan
förändra. I detta nu cancern har jag blivit modigare att förändra
det jag kan. Genom att acceptera har jag kunnat se det vackra, även
fast det i bland bara gör ONT. Ont är inte farligt. Det är bara
ONT och riktigt, riktigt, riktig trist.
Perspektiv. Genom mitt arbete
träffar jag många människor. Människor från hela världen. Med
öden som tar anda ur mig. Smärta, sorg, separationer, död,
desperation och kamp för att få den enklaste tillvaron att fungera.
Människor fulla av styrka och glädje. Trots allt. De har gett mig
hopp och tro. Det går att ta sig genom allt. Att komma igenom hyfsat
hel. Genom det svåraste kan jag se det vackraste klarare. Naturens
färger har aldrig varit så vackra. Kärleken aldrig känts så
direkt. Jag har tagit mig igenom detta. Inte starkare. Utan modigare,
rakare och mer närvarande.