måndag 16 september 2013

Det finns alltid där

Det finns alltid där.
Tankar.
Om. 
Just nu.
Inget är givet.
Ganska ofta glömmer jag  bort det. Vandrar på i livet. På vandringen är vi ganska ofta en vanligt familj. Jag glömmer att vi har haft en liten cancersjuk kille. Jag glömmer att vi är på vårt första år att uppföljning. Att han följs upp var tredje månad just för att. Just för att OM finns. Just för det kan hända. Just för att det händer. Det kan hända att nästa MR visar att det de elaka cellerna är tillbaka. Vad gör vid då?  Bryter i hopp. Troligen rätt ordentligt. Vad gör vi sen? Orkar vi?  Troligen, för vad ska vi annars göra.......
MEN det skrämmer, såklart.

Samtal vid köksbordet. Samtal om en pappa som dött av cancer. Ebbe säger blixtsnabbt "men jag är frisk". Det leder till en samtal kring de elaka cellerna. Att det inte alltid går att ta bort dem. Om Ebbes elaka cellerna som jagats bort av starka mediciner, operation och strålning. Det blir viktigt att Ebbe ändå minns. Det blir och är viktigt att vara ärlig. Cancern kommer för alltid vara en del av honom. Det kan komma att påverka honom senare i livet. Den kan faktiskt komma tillbaka. De elaka cellerna kan leka kurragömma. Det är därför vi måste leta efter dem men röntgen bilder. Ebbe lyssnar. Säger jaha. Men nu är jag frisk. Ja det är du säger jag. Och jag tror inte att de kommer tillbaka.


söndag 1 september 2013

Undra om vi inte har besegrat cancern. Just nu i allfall.

120901




130901

Ett år mellan bilderna. För oss en livsändrande resa. Såklart.  Den första bilden. Sjukhus. Vanmakt. Oro. Smärta. Sorg. Så mycket av allt ont. I dag. Ett år senare. Ebbe och jag på väg till stor och liten judo för första gången. För många en vanlig del av livet. För oss en seger. Ebbe fullkomligt bangade cancern i mattan. I dag i form av mig, med ett gå åt sidan kast. Med en krokodil fasthållning. Leende från öra till öra under passet. Jag undrar om han också såg det som en seger. Just nu är han faktiskt bara frisk. Han orkar som alla andra.  Just nu.


Vårt vardagsliv har åter tagit fart. Jag med jobb med nytt projekt. Det känns kul. Förskola för Ebbe. Det är både roligt och tråkigt var hans kommentar. Algot har börjat skolan. Det är ok, tycker han. Fredrik skulle troligen säga ok han med. Vardagslivet rusar på. Vi trivs och är glada för att kunna ha ett vardagsliv. Det finns ändå en annat medvetenhet. En medvetenhet som stressar. En medvetenhet och närvaro som ger mig mer glädje.I både jobb och privatliv Att det inte är självklart. Fast det är inte lätt. Stressen knackar så klart på. Inte undra på att jag somnade tidigt i fredags.