måndag 14 oktober 2013

Alla dessa underbara människor

 Just nu rusar vi fram. Vardag. Det är måndag, sen är det fredag. Ebbe är alltjämt pigg. Gillar förskolan. Okar med sina dagar. Leker allt mer.  Hittar sin plats. Jag jobbar mycket. Hinner vara hemma en del. Trivs på jobbet. Trivs faktisk super.
Vi har inte haft en enda vård av sjuka barn. Hittills. Vi stressar lite lagom. I bland mycket er än lagom. Vi trivs alla. Helt ok. Jag njuter mer än tidigare av tillvaron. Är kanske inte mer glad. Betydligt nöjdare. Mer ok i att få ånga fram i vardagen.

MEN

Plötsligt väller den in. Oron, rädslan. En form av ångest. En klump i min magen som vill tränga ut. Klagomål om en ond mage. Prickar i en Ebbe rumpan som inte ger sig. En njurfunktionsundersöknings om inte blivit gjord. En MR som ska göras. Tankar, tankar, tankar.

I kväll kom den plötsligt. Ångesten med inslag av sorgsenheten. Den ville inte lämna mig. Oro, oro och åter oro. Fascineras av att den kan komma så plötsligt. Från ingenstans till max.  För att senare matas av med hjälp av hoppet. Hoppet att det är bra nu.
Tanken på alla de fina, underbara vi/jag möt i sjukhus korridorerna lämnar mig inte. De som just nu kämpar. De som kämpat och klarat sig. De som inte klarat kampen. De som dött. Jag ser dem som solstrålar i ett höstträd.  I rosa moln i en skymning. Det finns där. Jag tänker på dem och det gör ont. Samtidigt som det är en ära att ha träffat dem. Alla dessa underbara människor.