torsdag 25 juli 2013

Ja han mår bra just nu..

Vi är fulla av liv just nu. Vi är vardag just nu. Ebbe har glimten i ögat och älskar att busa. I dag log han med hela ansikte. "Mamma jag har hällt vatten i din sko. Sätt på den".  Jag provar och han ler stort när vattnen plaskar runt min fot. Jag kan inte bli arg. Skrattar bara. Att kunna busa är stort. Suger in glädje i själen.

Ebbe mår nu bra. Det går inte att se på honom vad han varit med om på håll. Bara om han titta nära. Folk har slutat att titta medlidande på honom och oss. För någon månad sedan hände det ofta.
Vi är tillbaka.  Cancern ska nu vara historia för oss. Borta. Nu kan jag känna det. Att vi är tillbaka i något mer vanligt. Rädslan har delvis bytt plats med vardagen.  En vardag som varje dag innehåller tankar kring cancer.  Jag förundras över tidens överslätande och grånade förmåga. Människan förmåga. Min förmåga att inordna och acceptera. Cancerminnen ä som under en filt. De är en del av mig. Så vill jag ha det. Så kommer jag göra för Ebbe. De ska finnas där. Som en del av oss. Alla känslor ska få finns där. Inga frågar farliga att ställa. Jag vill inte blunda eller förtränga. I bland lyfter jag på filten. Då gör det ont. Minnen gör ont. Jag slungas tillbaka till mörka, mörka stunder när döden knackat på dörren. Minnen av ett ultraljud.  Gigant mage. Smärta. Smärta. En blick som slocknat. Ett litet mörkt rum. Överläkare som gör ultraljud.  Tre överläkare från kirurgen. De vill passa på att se vart kärlen går. I fall de behöver akutopereras. Det är trång. Det är varmt. Mina tårar rinner hejdlöst. Mitt enda fokus är att hålla Ebbe lugn. De måste få se som mycket som möjligt ifall de måste operera. Kanske ökar det chanserna. Kanske. Jag berättar sagor och sommarminnen. Tårar rinner. Rädslan, skräcken och paniken är nästan större än jag kan hantera. Det är en av mina mörkaste stunder. Den och en Algot nyss var född. De han kämpade för livet. Då han var kanske ändå sjukare.

För mig är det viktigt att inte glömma och tränga undan. Utan att acceptera.  I bland gör det ont. Livet är sällan optimalt. Det är ofta jobbigt men inte farligt. Jag tänker mycket kring detta nu. Hur hanteras kriser. Hur olika men ändå lika föräldrar till sjuka barn reagerar och hantera..

 I sommar har vi har träffat många vi inte sett sen innan cancer året. Mötena är härligt och fyllda av känslor. De vet vad vi har varit med om. Många har följt vår resa. Det värmer att så många har följt, känt och tänkt på oss. I alla åldrar.
Frågor från unga sysslingar
 - men är det verkligen han som varit så sjuk?
 - mår Ebbe bra nu?

Jag svarar - Ja han mår bra just nu!
 Just nu....
 



torsdag 11 juli 2013

427 trappsteg

Det är sommar, sol och ledighet. Mycket känslor. Mycket minnen. Från förra sommaren. Sommaren då allt egentligen började. Minnen kring en trapp där Ebbe inte ville gå alls i. Inte konstigt alls med en stor klump i magen. I år besegrade Ebbe alla 427 trappstegen. Både upp och ned. Men lite vila efter.

Ebbe fick nyligen en släng av diarré och magknip. Hans humöret sjunker. Han blir mammig. Gnällig. Det känns allt för bekant. Jag fylls av oro. Att skilja på normalt och onormalt är inte längre lätt. Vi lyckas hålla oss lagom lugna. Ger vätskeersättning och jag får "mamma" extra. Magen är nu bättre. Nu får de hålla sig så. Jag klämmer på magen. Ebbe frågar om jag känner några celler. Som han kan läsa mina tankar. Minnen och känsla av att känna igen skummar upp. Minnen och känslor som senare kunde pusslas i hopp till cancerbeskedet.  Nu är det högst otroligt att det skulle vara så. Det inser mitt intellekt. Känslorna är något helt annat.