Det är sommar, sol och ledighet. Mycket känslor. Mycket minnen. Från förra sommaren. Sommaren då allt egentligen började. Minnen kring en trapp där Ebbe inte ville gå alls i. Inte konstigt alls med en stor klump i magen. I år besegrade Ebbe alla 427 trappstegen. Både upp och ned. Men lite vila efter.
Ebbe fick nyligen en släng av diarré och magknip. Hans humöret sjunker. Han blir mammig. Gnällig. Det känns allt för bekant. Jag fylls av oro. Att skilja på normalt och onormalt är inte längre lätt. Vi lyckas hålla oss lagom lugna. Ger vätskeersättning och jag får "mamma" extra. Magen är nu bättre. Nu får de hålla sig så. Jag klämmer på magen. Ebbe frågar om jag känner några celler. Som han kan läsa mina tankar. Minnen och känsla av att känna igen skummar upp. Minnen och känslor som senare kunde pusslas i hopp till cancerbeskedet. Nu är det högst otroligt att det skulle vara så. Det inser mitt intellekt. Känslorna är något helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar