tisdag 18 december 2012

V.I.P på kirurgen

Det är fullt på avdelningen. Vi har just nu ett rum som är tänkt för två famijer för oss själva. Avdelningen försöker att inte lägga in någon hos oss. Det känns så stort och lyxigt. Det finns ett bort med en mysig lampa över. Utsikt över e4an och haga parken. Med lite fantasi blir kvälls tée en romantisk middag. Det gäller bara att igronera dropp pumpen, larmsignaler från andra rum, sjukhussängarna och personal som springer in och ut för att koppla dropp, tömma kateter etc. I morgon ska vi på få ett enkelrum för att vara helt säkra på att vi slipper dela. Det är ljuvligt skönt att vara de som är prioriterade denna lyx (som borde vara självklar). Det är samtidigt lite skrämande.
Är det så synd om oss ?
 Är Ebbe verkigen så sjuk?
Jag tittar på Ebbe utifrån. Han sitter i vangnens. Han har har massa slangar, inget hår, sondslang, han roslar från och till, kräks en del. Orkar inte riktigt prata för det gör ont i magen.. så ja han är nog rätt sjuk.
Tro mig jag är så glad över omtanken och omvårdnaden som gör att vi får eget rum. Tanken bakom att vi får eget rum skrubbar bort min illusion och ger mig insikt. Insikt om att Ebbe verkligen är sjuk. Det är välidigt lätt att förtränga det Vilket är tur. Annars hade jag blivit tokig.

Ebbe mår ok efter omständighter. Han har ont, är roslig pg förkylningen, svår att få igån tarmar och därmed äta och  han kräks lätt.  Det är jobbigare att stå brevid honom denna gång. Vid förra operationen var det positivt. "ja klumpen är borta". Nu är en, troligen lyckad, operation inget riktigt ett glädje ämne. Det kan forfarande finnas spridning kvar, han kommer troligen behöva strålas, han kommer beöva mer cytostatika. Det är tuffare nu. Det är osäkrare nu. Hoppet mer blinkande. Ebbe behöver likväl någon som håller honom i handen då han har ont. Ebbe behöver likväl någon som trycker på magen då han spyr och det stramar i magen. Ebbe behöver likväl  någon som peppar honom att hosta, ändra läge, inalhera och blåsa för att undvika lunginflamation. Denna någon måste vara stark. Denna någon är jag.  Det finns igen plats att bryta i hopp. Han måste vara iform till den 26. Då ska ny cytostatika kur startas. Att skjuta upp den är inte bra. Vi vill ha honom i form för att göra honom sjuk igen. Så sjukt skruvad är våran tillvaro...

Det är fantastiskt med bra omvårdnadspersonal. I dag har vi träffas kuniga, profsiga och empatiska sjuksköterskor. Det känns trygg, lugn och skönnt. Fram med bättre löner så kompetenta sjuksköterksor stannar! För att ge god omvårdnad och lära ut god omvårdnad och kompetens.

By the way... kändistomtarna var bla EMD, Molly, Pernilla Walgren, Tobbe trollkarl, Salem Al Fakir mf. Det blev ett bra sätt att fördirva tiden. Algot och Ebbe fick några autografer och hälsningar. Jag fick en kram från Salem då jag berättade att Algot insperats av hans trummande på bollipompa... 



2 kommentarer:

  1. Jag lider med er. Det ni går igenom nu får mig att tänka på vår första tid med Malte på sjukhuset och min mage snors ihop.
    Jag håller tummarna för att han kan få sin behandling den 26:e. I cancerns skruvade värld så önskar man gifter in i sitt barn. Ebbe fixar det här! Hejja er allihop!

    SvaraRadera
  2. Hej Johanna.Du skall veta att vi tänker på er varje dag.Vi vill önska hela familjen en GOD-JUL och Gott Nytt År. Kramar från Berith och Stig.

    SvaraRadera