måndag 13 maj 2013

Rädsla och perspektiv

Den där rädslan och oron.
De har slagit bo i mig. De fyller upp en liten bit av mitt inre. Ploppar upp på minsta "mamma jag har ont i magen". De gör det svårt att svara på frågan " är jag frisk då"?  Den lila stora killen längtar så. Att bli frisk. Jag är så glad att han inte förstår mer av livet och de rädslor som kan finnas. Han börjar bli frisk nu. Han kommer få vara frisk till sommaren. Om inte.....

Jag har bestämt mig för att oron och rädslan inte ska få kontrollera eller hindra mig. Kanske går de att se dem som en besvärlig vän. En vän som påminner en om att livet är här och nu. Samtidigt som den påminner om att allt kan ändras fort. Jag har en annan vän. Perspektiv.  En kväll trillar vi in på en dokumentär om kriget i Syrien. Liv i spillror som bombas än mer. Flykt, död och skräck.
Vi har det ändå ganska bra. Tårar för de människor som tvingas utstå. Det är så många.

Just nu är det bra. Ebbe är pigg, glad och arg. Värden på väg upp. Helt utan hjälp av från blod. Utan sjukhusvistelse. Det är första gången kroppen fixar detta efter de starka medicinerna. Vi andra mår ok. Algot ser med spänning fram mot skolan. Algot och Ebbe leker ofta och mycket. VI har som ambition att vara på förskolan.

Om en vecka är det dags för röntgen. Efter det någon form av samtal och plan för uppföljning. Ev start av underhålls starka mediciner. Har inte hört något om det mer om att de funderar. Är det bra eller dåligt?
Det är klart irriterande att vi inte hört något från sjukhuset kring detta. Mer än några ord slängda i korridoren. Samtidigt vet jag att det har mycket av göra. Det finns barn där cancern försöker bita sig fast. Klart att de måste prioriteras. Rädsla och sorg för dem. Varma tankar. Mycket kärlek till dem.

En känslan av att vara bortglömd och utstämplad från avdelningen pockar på. Upplevelsen av att ingen frågar hur det är. Stress. Att alla vill lägga på luren så fort provsvar levererats. Inte möjlighet att ställa frågor om jag inte "skriker." Jag gillar inte att skrika. Känslan finns där. Inte förlamande. Likväl irriterade. Jag blir besviken.
Jag trodde kanske att omvårdnaden skulle fungerade bättre......
Kanske är jag naiv....




2 kommentarer:

  1. Johanna, så ärligt du skriver - rakt in i hjärtat och mina känslor. Och så många gånger jag tänkt på just detta, att det måste vara läskigt att lämna trygga avdelningen med super-proffsen och goa vården som tagit hand om Ebbe - ja er alla.
    Nu ska vi hjälpas åt att titta framåt, och försöka bleka bort oron. Låt dig bli omhuldad som den fantastiska mamma du är, SUPERMAMMAN JOHANNA! Jag vill skrika det på dagis, på gården, till vänner, och till alla. För du är så fantastisk. Tillsammans med Fredrik har ni kämpat så länge nu - och Ebbe mår så fint tack vare det (att du varit klok i så många lägen där jag hade gett upp och lagt mig som en våt fläck på golvet och bara skrikit!). Algot också, oavsett hur dåligt samvete du har - så är han en sån fin kille, klok och förståndig, babblig och plirig - det är de ju båda två - era båda fina fina killar!
    Jag hoppas att du vågar städa bort oro och magont tillsammans med vinterkläderna, och plocka fram sommaren i både dig och framtiden. Jag vill i alla fall planera lite skoj med er och dig snart!
    Jättekram!

    SvaraRadera
  2. Så vackert skrivit av både dig Johanna och er vän Kirsi!
    Vi tänker som alltid mycket på er och saknar er, hoppas att det kan bli en träff till sommaren. Många kramar och pussar till er alla fyra från oss i Saxemara; Hedvig och Eira Lisa och Andreas

    SvaraRadera