Tankar kring livet.

En tonåring skrev ” Jag tackar inte cancern för de insikter jag fått, utan jag tar tillvara dem”

För mig blev det viktigt. Att något gott skulle komma ut av detta onda. Att inte fokusera på det svåra och onda. Att ta tillvara, har för mig blivit att skala av livet. Att kunna vara ok. I bland även glad i stillhet. Utan allt extra.

Bredvid det allra svåraste vandrar det allra vackraste. Bredvid det allra svårast (i mitt fall, just då, en son med cancer) vandrar det allra vackraste (i min tolkning kärleken). Utan kärlek skulle det inte göra så ont. Utan kärleken skulle det inte heller vara så vackert. Vackert att få det där leendet. Leendet från en treåring som inte har gått, pratat, ätit eller lek på två veckor. Att då få ett snett trevande leende är vackert. Att höra ett rostig skratt framlockat av storebror det allra vackraste. I sitt sammanhang samtidigt smärtsammare än mycket annat. Att kunna glädjas i stillhet är något jag lärt mig.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra och mod att ändra det jag kan. Genom att acceptera det jag inte kan förändra. I detta nu cancern har jag blivit modigare att förändra det jag kan. Genom att acceptera har jag kunnat se det vackra, även fast det i bland bara gör ONT. Ont är inte farligt. Det är bara ONT och riktigt, riktigt, riktig trist.

Perspektiv. Genom mitt arbete träffar jag många människor. Människor från hela världen. Med öden som tar anda ur mig. Smärta, sorg, separationer, död, desperation och kamp för att få den enklaste tillvaron att fungera. Människor fulla av styrka och glädje. Trots allt. De har gett mig hopp och tro. Det går att ta sig genom allt. Att komma igenom hyfsat hel. Genom det svåraste kan jag se det vackraste klarare. Naturens färger har aldrig varit så vackra. Kärleken aldrig känts så direkt. Jag har tagit mig igenom detta. Inte starkare. Utan modigare, rakare och mer närvarande.