Min värd vänder snabbt. Kasten är tvära och hårda. Ytan flaxar plötsligt bort från mig. jag ser fjärilar som inte längre bär mig. De flaxar i väg. Jag står naken och skör kvar. Jag ser en matta som dras bort under mina fötter. Glädjen i stillhet byts mot trötthet och ledsenhet. Rent logiskt är det ingen fara. Jag reagera troligen för mycket. Först blir jag arg. Arg över att ingen hör oss. Med ingen menar teamet på sjukhuset, kanske främst läkarna. Vi ringer in med en undran. Det blir ingen dialog. Inget svar på vår fråga. Det blir ett rakt och kalt besked. För teamet är det enkelt. För oss betyder det mycket. En dialog och samtal skulle troligen ha underlättat. Den planerade kuren skjuts upp. Till tisdag (från fredag). Jag förstår teamet. Utan att lyssna på oss skulle de vara vansinne att ta in oss. De får själklart inte riskera något. Men hallå, samtal med oss, fråga hur det är! Hur mår Ebbe.
Är inte den vanligaste biverken på cytostatika diarré och kräkningar? Jo svara temat. Vi som känner Ebbe, vet att han ofta reagerar så här. Magen är ofta i otakt. Ingen hör eller lyssnar på det. Det krävs att blir arg, frustrerad och ledsen. Tårar. Frustration. Det behövs inga förklaringar. Jag fattar. Det som behövs är att bli lyssnad på. Jag tar till mig den känslan och ska försöka använda den i mitt arbeta. Det räcker ofta med att lyssna och bekräfta. För mig i alla fall.
Än mer frustration när "vår plats" självklart fyllt upp av en annat patient. Jag lyckats samtala, efter tydligt uttryckt vår frustration. Efter mitt "utbrott" och provsvar som var bra kunde vi starta kur. Platsen var borta. Det var redan överbeläggningar. Det blev ingen kur på fredag. Vi kunde komma in på söndag. Troligen har det ingen betydelse för Ebbes behandling.
För mig blev det stort. Hela dagen. Det fick mig att braka lite igen. Jag funderar på varför? Min reaktion känns både pinsam, nödvändig, orättvis och fullt normal. Läkaren pratar om att jag alltid kan ringa patientombudmannen. De lyssnar ofta bättre på patienter. Var det en önskning eller ett sätt att avsluta samtalet?
Nu är det lördag kväll. I eftermiddags ringde en läkare. Hur mår Ebbe var första frågan. Det kändes bra. Det växte en bakterie i Ebbes bajs. Vanligt och behandlingsbar. Ebbe mår sådär. Kämpar med magbakterien och en lätt förkylning. Jag är mest trött. En stor, stor trötthet. Jag gissar att den försvinner och glädjen i stillheten återvänder, småningom. Som jag sade till den stackars sjuksköterskan. I bland måste man bara bryta i hopp lite.
Fast vad trist det är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar