En vecka går fort. Om än långsamt. De starka medicinerna bråkar i Ebbes kropp. Han är less på att må dåligt. "Det blir aldrig bra" säger vår tre åring uppgivet. Han är arg och frustrerad. En känsla om hela familjen känner av. Vi trampar i gyttja, eller snarare halkar runt på isen. Solen behöver komma fram och värma oss. Smälta isen som vi glider runt på. Slutspurten är svår. Svår då vi inte vet hur slutspurten ser ut när staka mediciner schemat är slut. Tänker jag för mycket är det för skrämmande. Det är Ebbes liv det gäller. Det leder till att jag inte orkar planera. Mer än någon dag. Det blir alltid ändrade planer, ändå. Lappen med semester plan för förskolan hånar mig. Jag som är van att planera kan inte förmå mig att planera. Vi vet helt enkelt inte.
Jag känner mig stolt som tog tag i och gick en fotokurs mitt i allt detta. Tre underbara torsdagar som gav mersmak.
Jag försöker finns där för Ebbe. Han har varit trött de senaste dagarna. Velat bli buren och sitta i knä. När jag försöker göra något annat, som att skriva ett sms, läsa en tidning skriker han åt mig. Han vil ha hela min uppmarksamhet. Han har haft diarré (3-5 g/dag) och mår illa. Kräks en del. Vill inte äta. Vi har ständigt en sondspruta i beredskap. Algot blir självklart avundsjuk då Ebbe tar plats. Han hantera det ändå ok. Ebbe sond(slang i näsan) kräktes upp och vi var tvingades sätta en ny. Ebbe var förbandad, arg och hade panik. Han ville sitta stil och göra det men klarade det inte. Fredrik fick hålla hårt medan sjuksköterskan i mig stoppade i. De gäller att fokusera på målet. Han måste ha sond. Han klarar inte äta i munnen. Han måste få i sig vätska och näring. Vi vill inte lägga minst tre timmar på att åka till sjukhuset för att få ny sond. Men oj vad det skär i hela kroppen att stoppa in sonden i den panikslagen Ebbe. Efter kommer Algot fram. Klappar Ebbe på det kala huvudet och sjunger blinka lilla stjärna. Ebbe kryper upp i mitt knä och kramas hård. Han förstår att han behöver slangen men är SÅ arg på den. Det är den känslan jag har med. Jag förstår men är arg på det.
Idag har det varit en piggare dag. Lite lek och bus då vi fick besök av en annan cancer drabbat familj. Det fanns en särskilt gemenskap och förståelse. Kurragömma med två 3åring med kala huvuden som har svårt att gå ned för en trappa. Stora syskon som röjer och leker vilt fullt av glädje. Föräldrar som pratar. Vi är alla lite gladare efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar