tisdag 9 april 2013

Insidan på utsidan


Mamma. Det finns elaka celler kvar. De är inte borta. Det kommer aldrig bli bra.

Ord från en 3 årings babblande mun. Ord som når in. Ord som får ens inre att ticka hårdare. Tänkt om kroppen känner av sådan. Det finns forsking som visar på att barn vet att de ska dö. Förnuftet sätter stopp. Nej då går inte att veta sådan. Just nu är den lille stora pigg och glad. Det finns inga tecken på något annat. Andra föräldrar beskriver likande ordvändningar.   Babbel och pladder från en ung individ som testar språk och reaktioner på det. Vuxna i cancerns väntrum har insidan på kroppen på utsidan. Små ord och tecken får stora proportioner.

Jag tror jag har tampas med det den senaste tiden. Mår Ebbe ok mår jag ok.  Blir han sämre, om än väntan, mår jag dåligt. Reserverna  är slut. Tillsynes små ord och handlingar får för mig stora proportioner. Oro, ilska och ledsenheten tar över. Går inte att dölja. Kanske är det bra. Efter ett samtal med en sjuksköterskor och läkare som lyssnar och bekräftar känns det bättre. Det måste finnas plats för helheten och bemötande även i en stressig och pressad  vård.  Känner mig  lite stolt att jag vågade berätta....

Ebbe är just nu pigg. Vill inte sova. Det finns så mycket kul att göra när han är pigg. Leka, springa, hoppa, bygga och skratta. Busa med andra barn. Just nu ser allt bra ut. Starka mediciner har gett mer än förväntat resultat. Senaste MR röntgen var helt normal. Vi blir ändå inte trygga. En oro finns kvar. Inget är självklart. Livet svänger fort.  Så kommer det alltid vara.

Kraschen efter helgens starka mediciner kur beräknas till fredag. I dag kom första kräkningen. Ebbe blir jätte arg. "jag är arg på kräket". Han vill verkligen inte mer. Jag känner mig mer rustade denna omgång. Vi har något av en plan. Läkarna har lyssnat hyfsat. Njuter av piggheten och leken som finns just nu. Njuter av att ligga bredvid Algot och Ebbe tills de somnar.  Även fast jag kommer upp som yr höna och knappt orkar något mer på kvällen. Strunt samma att mattan ligger hoppknölad under vitrinskåpet med stol ovanpå.


1 kommentar:

  1. Malte brukar säga såhär: *Mamma, när jag blir sjuk nästa gång, då vet jag att det inte är något farligt på sjukhuset, att de bara ska hjälpa mig. Det vet jag.*
    Det hugger till något fruktansvärt. Kan han se in i framtiden?
    KRAM på dig och Ebbe

    SvaraRadera