Utan några självklarheter

Så var det gjort. De sista starka medicinerna givna. Inga konstigheter där.
De sista starka medicinerna enligt schemat för hög risk buk tumörer givna. För vad vi vet nu den sista natten på avdelningen spenderad. Vi borde kanske vara glada. Lättade, hoppa och skutta. Jag känner ingen glädje eller lättnade. Inte alls. Det jag känner är sorgsenhet och lite rädsla.  Den elaka katten (tumören) har varit under kontroll av starka mediciner hittills. Nu släpps den fri.  Vi hoppas innerligt att varje ynka elak cell är sönder trasad.  Vetskapen om livets skörhet är stark så den blir självklar. På avdelningen syns den tydligt. Smärtan, rädsla och ovishett blandas med närhet. Ena stunden total smärta, rysningar och tårar över livet jäklighet och i andra lite skratt.  Det ryms nästan i samma andetag. Ingen orkar vara räd hela tiden.  Hoppet smyger sig in och trycker undan smärtan. Ett hopp som hela tiden omformas och anpassar sig. Jag fasineras åter över hoppets förmåga och kraft. Över den lila människans kraft och förmåga att hantera. Inte att vara stark utan att finnas till och hantera. Vårat lila liv här på jorden kommer aldrig bli det samma. Jag känner mig inte starkare. Snarare mer orädd. Mindre brydd. Lite naknare och mer på riktigt. Jag är jag liksom. Det fixar sig på ett eller annat sätt.

Vi har varit bortskämda med en pigg Ebbe de senaste veckorna. En vana kommer snabbt. Vanan att Ebbe är pigg och glad. Självklart får vi inte bli allt för säkra. För att skrämma oss började Ebbes kropp kräkas för några nätter sedan. Jag vaknar av ett skrik "han kräks blod".  Jag rusar upp på extremt darriga ben och börjar analysera en liten röd klump. Efter en stund kommer mer kräk. Inte klarrött. Inte svart. Ändå röd lilla. Är det blod?  Ebbe klagar på ont i magen. Pulsen och kroppen minns. Hela jag sakar. Då adrenalinet lagt sig börjar logik och tanken krypa in. Åt han inte blåbär tidigare på kvällen? Fredrik och jag står och tittar och petar på kräks om vi hällt upp i ett glas. Ett likadan glas som lite rester av blåbär och mjölk ligger i. Vi petar och jämför. Luktar. Mitt i allt detta ler jag lite.  Här står vi och petar i spya mitt i natten. För att få lugn ringer vi ändå avdelningen. Förmågan att lita på sig själv är låg mitt i natten.
Det var blåbär. Nästa kräk var "normalt". Kräkningar försvann under natten. Ebbe blir uppgiven. Försöker desperat hålla fast sonden med ett finger (som inte längre finns, då han äter då bra). Blir glad då han inte kräks upp någon sond och inser at han inte behöver den.  Dagen efter märktes inte mer än trötthet. Mest hos mig. Det är inte lätt att somna om efter att letat blod i kräk. Jag lyssnar på sommarpratar på radio. Hon har flydde när hon var fem. Utan några saker med sig. Kom till ett kalt Sverige. Började om. Hanterade och klarade. Hoppet om ett bättre liv drev troligen hennes föräldrar. Nyttiga perspektiv.

Ebbe är åter pigg. Orkar leka. Tycker det är trist att sova.  Arg för att i nästan stund vara glad. Han vill gärna leka sjukhus. Det finns mycket att bearbeta. Lek är perfekt. I morgon blir de pet i nästan på alla nallar. Det är nästan det enda han har jobbigt med just nu. Pet i näsan. Han vill gärna. Får panik när pinnen eller sug närmar sig. Kroppen tar över.  Gissar att det kommer från sonden. Den gillade han inte.

Om ca 2 veckor väntar utvärdering med röntgen.  Om ca 3 veckor läkarsamtal med planering av uppföljning......
Efter det, livet som det nya vanliga vardagen,  på ett eller annat brokig sätt. Utan några självklarheter.
Det skrämmer mig.