Dagar går.
Ebbes hår börjar anas. Ögonfransar. Tecken på att kroppen återhämtar sig. Den tidigare spinkiga killen börjar få antydan till dubbel hacka. Snart för tung för att bäras. Han springer allt snabbar, hoppar, balanser och har MYCKET egen vilja. Sondmat, sondsprutor och medicin är hoppackade i lådor. Det friska tar allt större plats i tillvaron. Förnimmelsen av att ha varit sjuk är ständigt där. Närvaron av att kanske bli sjuk igen finns där som ett krokben. Lik ett slag i magen. Jag kommer aldrig bli den samma. Jag väljer att se det om något gott. Självklart hade jag hellre sluppit det. Nu slapp jag inte. Lika bra att ta tillvara lärdomen och skörheten vi ändå fick.
Fick i dag veta att en av de alla vi lärt känna tackvare cancern skiten, balanserar på en svag lina. Jag har sett dessa barn när jag jobbat som sjuksköterska. Har haft empati med dem, såklart. Nu är jag närmare. Kan snudda vid känslan. Vanmakten. Förstå delar. Det gör så förbannat ont!
Ytterligare en känsla. Att vi har fuskat. Smitit från en station. Haft det för "lätt" liksom... kan inte riktigt förstå den.... För Skit vad vi har kämpat ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar