Till och med solen kom på min fest

 Nu spanar vi mot nya tider.

Det är slut på mediciner för Ebbe. Inga fler starka mediciner. Ingen underhållsbehandling. Bara uppföljning och kontroller. OM inte...
Nu ska han vara frisk.
Varför har jag så svårt att säga det? I förra inlägget skrev jag utan att tänka. Ebbe har haft cancer. Jag sa samma sak i dag på ett möte. Märkligt hur ord kan komma ut utan att känslan finns. Att säga att haft cancer ger en klump i magen.

Det är upp till bevis nu. Inga celler ska få leka kurra gömma. Ebbe frågar om han är frisk. Jag klarar inte att ett rak JA. Kan inte ljuga. Tror det är fel att ljuga för barn. Säger att han frisk med att celler kan leka kurra gömma. Doktorn måste leta efter dem. Ebbe fråga " vad händer då"?

Vår väg att klara undersökningar har  varit att drömma och prata om  minnen och planer. En dröm har varit Kolmården.  I veckan blev den sann för Ebbe. MinStoraDag gav oss en oförglömlig upplevelse. Det stora är att det inte stannar vi dagarna på plats. Upplevelsen börjar innan och sträcker sig efter.
För ett barn som mest varit hemma eller på sjukhus var allt stor. Rummet, badet och lekrummet. Det enkla är ofta det bästa. Kanske för att man är mer tillsammans i det enkla. När allt annat är avskalat.

I parken blev glädjen större. Glädje skutt och skratt av upphetsning. Mod och glädje att våga åka den läskiga bergochdalbanan. Lycka att få mata, klappa och leka med delfinen Ariel. Spänning att se sälar simma nära, nära. Spänning att åka safari i linbanna.
Också surra minner vid föräldrarnas tendens att släppa runt. Hetsa och jaga barn som vill stanna på lekplats. Maxa upplevelser. Se allt. Nu när vi ändå är här. Snabb glömska att det viktiga är att vara tillsammans. Att just kunna ha en liten hand i sin. För oss är det inte självklart. 

"Till och med solen kom till min fest".
I söndags hade vi en färdig med behandlingen fest. Förskolan och vänner var inbjudna. Solen och många, många fler kom. Alla hade ballonger. Det blev en massa ballonger. Våra iranska grannar var impade "svenskar kan". Gården var ett myller av barn och vuxna. Det fikades, grillades och lektes i vattenspridare. jag tror alla hade kul. Att så många kom för Ebbe. Ren glädje och värme för oss.
Ord räcker inte.