tåg på väg att spåra ur..

Då är vi åter på sjukhuset. Vi ligger inne för den 3e cytostatika kuren.  Just nu ligger Ebbe och sover. Cytostatika skjutas in hans kropp. Kampen mot den elaka katten pågår för fullt!!!!

Tiden går fort! Det har blivit lite av en vana/ovana att åka till sjukuset.  I går att det mesta hitills har gått på räls. Jag han tänka att det inte är så farligt att hänga på sjukhus. Vi träffar trevliga människor här, leker lite på lekterapin, är på sångstund, myser med Ebbe i sängen. Missförstå mig rätt.  Vi vill inte på något sätt vara här. Vi vill ha vårat vanliga liv. Men vårt ovanliga liv just nu är uthärdligt och i bland ganska ok.

I dag höll rälsen på att spåra ur regält. Vi skulle tejpa om Ebbes sond (slang i näsan där han får mat). Jag håller hårt för att sonden inte ska åka ut. Det hela går ok. Ebbe skriker och är arg. Jag får hålla ganska hårt. När vi är klara klagar Ebbe på att det gör ont över den centrala ven katetern (en titandosa med gummi med en slang som går in blodet) där cytostatika dropp går. Jag tittar över dosan och upptäcker att kompressen under bandage är rosa (den färg cytostatikan har). Hjälp vad har hänt??.  Vi stoppar droppet och ringer efter personalen....  Det blir oro i leden...detta kan vara allvarligt. Cytostatika i huden kan vara jätte farligt. Nålen dras, man försöker pressa ut ev cytostatika under huden.  En läkare sticker in en nål i "fettet" för att försöka dra ut ev cytostatika. Natriumbikarbonad sprutas in (för att neutralisera). Vi får kylbehandla i 1 h (ha is på).Ett foto ta. Svullnaden markeras i huden.efter långa disskutioner (som vi lämnas utanför) sätts  ny nål.  Behandlig startar igen.  Både mitt mamma jag och det profesionella sjuksköterke jaget arbetar för fullt....Jag ber personalen att tejpa med extra tejp som vi brukar göra på mitt gamla jobb då de sätter nya nålen i porten.... tror att den sitter lite bättre då. Umderbara b78!!... Tittar på huden några gånger under kvällen. Den ser bra ut.... Läkaren säger att det är liten risk... ush .

Jag känner mig hemsk, klantig, rädd, orolig och tom. Jag  känner mig maktlös då jag nu inte kan göra något.  Var det jag som råkade dra i  nålen när jag höll Ebbe?? Personalen säger att det är sånt som händer.. (precis som jag skulle ha sagt till en familj i liknande situation).
Ebbe är en riktigt kämpe och tolerade "behandlingen" bra. Det måste ha gjort riktigt ont. Han satt stila och kramade min hand, hårt, hårt.  Min älskade tappra unge. Efter skriker han bara att han vill hem...

Resten av dagen blev rätt bra. Ebbe äter, leker, pratar och busar lite med personalen. Ebbe är allt mer som vanliga Ebbe.  Bus  och glitter i ögonen. Härligt att se!!!

Både jag och Fredrik hänger på sjukhust. Det är tryggt och skönt. Det är mycket pyssel med Ebbe. Jag brottas med samvetet över lämna Algot utanför. Yrkes jaget har läst så mycket om att det är viktigt att vara med och se vad det sjuka syskonen genomgår, samtidigt som det är det viktigt att ha kvar rutiner. Inser att det inte finns något optimalt lösning. Det finns knappt någon gyllend medelväg. Denna situation är bara hemsk och onormal. Algot kommer komma i kläm på ett eller annt sätt, i allafall om man jämför med det han brukar ha.  Vårat paus i kris liv  just nu kanske inte behöver vara negativ... om vi lyckas möta och se Algot kanske han tom med kommer växa. Det  är dock tufft att räka till. Jag vet att Algot har det bra med hans "barnvakter" och är super nöjd. Är så tacksam för att ni finns!!!  Men vi ska ju vara en familj och vara hemma tillsammans. Kloka smarta Algot har börjat reagera en del, fråga  och undra. Kan vara arg och bli ledsen för småsker. I morgon kommer han hit och hänger. Ska bli mysigt. Ebbe frågor efter Algot och saknar honom med.