Det finns ingen väg bakåt, bara
framåt.
Vart man än vänder sig har man rumpan
bak.
Man lever här och nu och det gäller
att tillvara på det. Det finns så många klychor.
Kanske för att de är sanna.
För just så är det. Vi kan inte göra
något vi måste bara ta oss igenom detta. Vi måste bara framåt. Vi
måste bara ta oss igenom detta. Överleva och leva så gott det går.
Ovasett hur mycket skit livet hittar på. Framåt, igenom och på
något sätt hitta tillfällen att uppskatta och njuta. För vad
skulle all kamp och smärta vara värd annars?
Jag försöker se det på det sättet.
De gånger jag tycker det är för mycket. De tillfällen då jag
tittar mig bakom ryggen och undrar vad nödgången eller min avbytare
finns och inser att det inte någon där. Det är vi som måste fram
och igenom. Det går inte att fly. För att inte bli galen måste det
finns någon form av glädje, kärlek och kanske även menig (den kan
vara svår att hitta). Perspektiv är av betydelse för oss. Det
finns så många tappra männsikor som kämpar och tar sig igenom
livets svårtigheter. Jag imponeras, facineras och beundrar.
Perspektiv. Vi är inte de enda i världen som har det tufft. Det gör
inte mindre ontför oss. Det gör mig inte mindre ledsen. Det ger
bara perspektiv och hopp att ta sig igeom detta.
I måndags blev det en storbukoperation
till. Det var den tredje på två månader. Det blev en massa slangar
igen. Till Ebbes förtrett även en urinkatetar. Vi torde att det
skulle vara en liten operation för att stoppa in slangar inöför
strålning. Vi hade fel. De ville öppna buken för att få slangar
på exakt plats. De hamnade på exat rätt plats. När de öppnat
buken hittade de även tarmar som såg lite ”konstiga” ut. De
plockade bock 80 cm tunntarm. Inga cancerceller hittades vid
snabbtest. Det lutar åt att det ”bara” är sammanväxtningar.
Prover är skickade till patologen. För mig rivs fasaden tillfäligt
ned. Nej inte igen. Inte mer skriker det i mig. Inser snabbt att det
inte är något att göra. Det finns bara framåt. Igenom så gott
det går.
Brachyterap(strålning) fungerar ok.
Ebbe gillar inte att lämnas ensam i ett rum. Jag gillar defintitvt
inte att lämna honom i rum med en stäng rum (tänkt skyddrum fast
med automatsiks dörr). Det finns inget val och hitills har det
fungerat ok. Han är tapper Ebbe. ”Det går ganska fort säger
han”. Han pratar med oss och tittar upp på filmkamran där vi ser
honom. Han är så klok den lille. Förstår också att den enda
vägen är framåt och igenom. Det finns inget annat.....
d
Ja han är verkligen tappar. Och klok. Och det är du med Bästaste Johanna. Ser framemot att få besök av er till sommaren när ni kommit förbi allt det här.
SvaraRaderaAll kärlek och styrka från ett kallt och snöigt Vellinge....
Älskade Johanna vi är väldigt många som imponeras facineras och beundrar er...ni är bara helt otroliga..Hoppas verkligen att vi ses till sommaren..sänder en stor kram från fam Andersson i hallaberg
SvaraRadera