onsdag 16 januari 2013

Det finns igen väg bak, bara framåt....


Det finns ingen väg bakåt, bara framåt.
Vart man än vänder sig har man rumpan bak.
Man lever här och nu och det gäller att tillvara på det. Det finns så många klychor.
Kanske för att de är sanna.
För just så är det. Vi kan inte göra något vi måste bara ta oss igenom detta. Vi måste bara framåt. Vi måste bara ta oss igenom detta. Överleva och leva så gott det går. Ovasett hur mycket skit livet hittar på. Framåt, igenom och på något sätt hitta tillfällen att uppskatta och njuta. För vad skulle all kamp och smärta vara värd annars?

Jag försöker se det på det sättet. De gånger jag tycker det är för mycket. De tillfällen då jag tittar mig bakom ryggen och undrar vad nödgången eller min avbytare finns och inser att det inte någon där. Det är vi som måste fram och igenom. Det går inte att fly. För att inte bli galen måste det finns någon form av glädje, kärlek och kanske även menig (den kan vara svår att hitta). Perspektiv är av betydelse för oss. Det finns så många tappra männsikor som kämpar och tar sig igenom livets svårtigheter. Jag imponeras, facineras och beundrar. Perspektiv. Vi är inte de enda i världen som har det tufft. Det gör inte mindre ontför oss. Det gör mig inte mindre ledsen. Det ger bara perspektiv och hopp att ta sig igeom detta.

I måndags blev det en storbukoperation till. Det var den tredje på två månader. Det blev en massa slangar igen. Till Ebbes förtrett även en urinkatetar. Vi torde att det skulle vara en liten operation för att stoppa in slangar inöför strålning. Vi hade fel. De ville öppna buken för att få slangar på exakt plats. De hamnade på exat rätt plats. När de öppnat buken hittade de även tarmar som såg lite ”konstiga” ut. De plockade bock 80 cm tunntarm. Inga cancerceller hittades vid snabbtest. Det lutar åt att det ”bara” är sammanväxtningar. Prover är skickade till patologen. För mig rivs fasaden tillfäligt ned. Nej inte igen. Inte mer skriker det i mig. Inser snabbt att det inte är något att göra. Det finns bara framåt. Igenom så gott det går.

Brachyterap(strålning) fungerar ok. Ebbe gillar inte att lämnas ensam i ett rum. Jag gillar defintitvt inte att lämna honom i rum med en stäng rum (tänkt skyddrum fast med automatsiks dörr). Det finns inget val och hitills har det fungerat ok. Han är tapper Ebbe. ”Det går ganska fort säger han”. Han pratar med oss och tittar upp på filmkamran där vi ser honom. Han är så klok den lille. Förstår också att den enda vägen är framåt och igenom. Det finns inget annat.....
d

2 kommentarer:

  1. Ja han är verkligen tappar. Och klok. Och det är du med Bästaste Johanna. Ser framemot att få besök av er till sommaren när ni kommit förbi allt det här.
    All kärlek och styrka från ett kallt och snöigt Vellinge....

    SvaraRadera
  2. Älskade Johanna vi är väldigt många som imponeras facineras och beundrar er...ni är bara helt otroliga..Hoppas verkligen att vi ses till sommaren..sänder en stor kram från fam Andersson i hallaberg

    SvaraRadera