En vecka av strålning. En vecka av
sjukhus. En vecka av, om jag förtränger vad vi egentligen gör på
sjukhuset, kan uppfattas som lyxiga. Lyxig för att vi kommer hem
runt tre med en pigg Ebbe. Han pigghet mäts mot Ebbe. Inget annat.
Inser när vi är ute bland folk, att det finns andra ”piggheter”
och att Ebbe verkligen är sjuk. Jag speglar mig och känner med
folket ögon. Ser vad de ser. Jag ser att jag har en sjuk kille.
Smärtan och insikten sticker igenom. Hostar på mig. Det gör inget
att folk tittar. Det är inga ovänliga blickar. Tittar jag tillbaka
möts jag av varma leenden eller blickar som snabbt tittar bort. Jag
vill inte gömma mig och Ebbe, utan är stolt och glad över honom.
Så fortsätt att titta och le mot oss. Vi kommer fortsätta att
vara ute bland folk. När vi vågar.
Strålningen. Algot har fått äta
frukost och lämnas hos underbar kompis O med familj. Vi andra
stressar i väg till sjukhus för att som ofta på sjukhus få lov
att vänta. För att sedan stressa för att hinna till strålning. Vi
går genom de långa kulvurten till radiumhemmet. Träffar de
proffsiga och vänliga personalen (strålning och narkos). De hälsar
och leker med Ebbe. Han sövs vid 10.00. Sitter i vår famn. När
storebror var med sjöng vi ”bamse”. Annars blir det sagor,
drömmar om kolmården eller sjörövarfabbe. Ebbbe somnar glad och
trygg av det. När han sover läggs han i en form av kudde som gör
att han ligger helt stilla. Alla får vänta utanför då två enorma
dörrar stängs kring Ebbe. Strålningen går fort. Det tar tid att
hitta rätt läge. Tarmar och urinblåsa som ändrar läge från dag
till dag. Det blir mycket att räkna på och ställa in för
personalen. Vid 11.00 tiden är vi på uppvaket efter åter en lång
promenad i kulvurten. Personalen hälser glatt. De flera hälsar på
Ebbe vid namn. Alla är vänliga och gulliga. MEN jag vill inte känna
personalen här, i allfall inte som mamma. Vi väcker Ebbe efter en
stund. Han vankar pigg. Ofta med någon rolig kommentar som ”var är
mackan, jag vill äta den nu”(han höll en macka i en plastpåse
hemifrån tills det han vaknade) eller ”nu vill jag gå till
avdelningen”. Vid 13.00 tiden åker vi hem igen. Efter lunch och
lite lek på dagvården.
Tänker på all personal vi lär känna
och har relation till. Personer jag säkerligen hade blivit vänner
med i andra lägen. Nu blir det en annan typ av relation. En
relation där jag är mamma till ett sjuk barn. De är våran
personal. Jag har ibland svårt att förlika mig och hitta balansen.
Tänker på alla människor som vi
träffas pg av detta. Ny vänner som ger skratt och lycka. Alla i vår
omgivning som överaskar och ger utan att vi frågar, eller då vi
frågar. Det ligger inte för mig att ta emot. MEN oj vad det
värmer och gläder i stunder som denna. Men jag kan inte hjälpa
att det finns en liten känsla av ”jobbighet” i att vara den som
får....
MEN åter tack alla medmänniskor i vår
omgivning. Ni lyfter oss.
Kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar