lördag 2 februari 2013

Att hantera och bli frisk

Helg. Fredagsmys. Helgmys.Vi njuter extra.  Strålningen är avslutad. Kanske, kanske kan de bli mer struktur på tillvaron. Sedan operationen i november har det varit mer eller mindre kaos. Nya besked, nya tider. Kort varsel. I händerna på andra. Ny operation, operation för brachyterapi- vi tog bort lite tarm, strålning. För oss har det handlat om att hantera. Hantera på bästa möjliga sätt. Hantera allt för att Ebbe ska gå igenom det så bra som möjligt. Hantera det så att Algot ska må så bra som möjligt. Jag själv kommer i andra hand. Jag själv är ändå viktigt. Att hitta glädje och njuta är ändå viktigt. För att kunna klara av. Sedan november har jag fallit flertal gånger. Skakat av mig säcken och kastat stenarna. Rest mig igen. Rest mig igen för att jag måste. För att jag vill. För att det är roligare att må ok. Jag undrar när jag kommer säga att jag mår bra.

Ebbe frågar allt oftare när han är frisk. Att svara är svårt. Det finns inget svar. Vi har kommit fram till vi måste se honom som frisk efter sista cellgiftkuren är avslutad. Då börjar resan till det nya livet. Det kommer inte vara samma. Hoppas jag. Det jag hoppas på är att insikter och förmåga att reflektera, njuta och vara i stunden stannar kvar. Jag tror att det kommer finnas en extra skörhet och kanske en tunnare yta, på gott och ont. Vi har ca fyra cellgiftkurer kvar. Läkarna ska ringa på måndag. De kunde inte ge besked i fredags. Troligen blir nästa kur om två veckor. Det innebär två veckor av lugn hemma. Två veckor då Ebbe kommer må hyfsat, hoppas vi.

I dag fick jag sätta ny sond på Ebbe. Jag är extra glad över att ha vana att göra detta. Det är skönt att slippa åka till sjukhuset.  Jag har aldrig gillat att sätta sond. Barnen tycker det är jobbigt och får ofta panik. Ebbe är inget undantag. Efter att ha satt sonden är jag darrig och skakig. Fy. Åter finns det inget val. Det är lika bra att göra det. Snabbt. Få det av stökat. Det blir inte bättre av att vänta. Efter kramas Ebbe och jag länge......

Planeringsdag på jobbet i Rinkeby. Oj vad jag saknar att jobba. Oj vad jag saknar mina kollegor. Jag saknar Rinkeby och folket där. Jag saknar "mina" familjer. Tankar börjar snurra på förbättring, forskning och utveckling. Jag vill mer när det är dags att börja jobba. Stötta och hjälpa bättre. På Rinkeby torg ser jag två tiggare. Det är något nytt. Tiggare i Rinkeby, det fattigaste av Stockholm. Enligt kollegor har det blivit vanligare. Samhället är hårt.
Så många har det tufft i dag.... Perspektiv...

1 kommentar:

  1. Sänder Styrke kramar..vi tänker på er jätte många kramar Caroline från hallsbergs

    SvaraRadera