Vi packar weekend väskan och sticker
till sjukhuset på fredag morgon. På söndag kväll kommer vi hem.
En weekend på Astrid Lindgrens barnsjukhus, helt enkelt. En resa till
vårat andra hem. Vi känner oss nämligen läskig hemma och bekvämma
på avdelningen. En helg tillsammans tre av oss. Algot är hos mormor
och morfor och då det råder besöksförbud. Det är för mycket
smittor just nu. Det märks t.o.m på canceravdelningen. Det läggs
in ”vanliga banal” åtkommer som ev hjärnskakning. Jag undrar vad som rör sig i dessa famlijer huvuden då
de ser alla skaliga barn och deras hemtamma föräldrar här. Att se
oss ger troligen perspektiv. Det kunde varit värre. Det gör
inte deras oro mindre. Vilket jag tycker är viktigt att komma i håg.
Alla har sin resa. Sina bekymmer. För mig är det av betydelse att
inte förminska eller neglera någon. För de som äger bekymret är
det stort.
Jag måste erkänna att tiden på
sjukhuset går långsamt. Särsklit en helg. Ingen lektearpi. Inga
clowner. Det kan vara himla tråkgt. Det är samtidgt mysig, då Ebbe
mår ok. Vi får tid att bara vara. Att vara på sångstund, spela
spel, lägga pussel, lima, leka kurra gömma, akta sig för hajar,
leka paktet, gå skattjakt i korridoren, leka med Ipad och inte minst
räcka fram en kissflaska ca var 20 minut. Att vara inne på kur
innebär förutom cytostatika stora mängder med dropp (vätksa). Det
blir mycket kiss. Ebbe imponerar. Han har varit utan blöja en vecka
och fixar detta! Att ha kur innebär att hänga med en
droppställning. Att leka kurragömma och springa i korrodoren får
en extrta krydda med droppställningen. Men det går!
Den märkligaste onda känslan som jag
förträngar är att kur innebär att cellgifter(starka mediciner)
ges. Ebbe har precis börjat bli pigg. Fått tillbaka lite hår,
ögonbryn och ögonfransar. Aptiten på väg tillbaka. Nu gör de
starka medicinerna att han åter kommer blir dålig. Nu gör de
stakra medicineran att de sista förbenade cancercellerna dör och
försvinner för alltid.
Det är det vi hoppas på i alla
fall
tre omgångar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar