Så är vi där igen.
Tiden då cytostatika bierkningar härjar skoningslöst på vår son.
På ett sätt hade jag förträngt det. Förtängt att Ebbe är sjuk, eller vad han är just nu.
Förträngt att Ebbe kan blir däckad av medicinen som ska rädda han liv. Det gör för ont att ta in hur dåligt han mår just nu. Jag gissar att han känner sig som stor stor bajskorv (för att citera Algot ord). Frågar jag Ebbe hur man mår skriker han tillbaka. Jag förtår. Det är inte kul att svara på hur man mår hela dagarna. Han är tapper, som alltid. När han kräks håller han själv en hand på sonden (för att den inte ska åka ut). I dag har han sovit mest. Lekt lite. Velat bli buren Velat vara nära. Han klagar aldrig. Han kan arg och uppgivet. Han säger att det aldrig kommer blir bra, när jag pratar vi pratar om att det gör över. Det är lite läskigt och smärtsamt. NEJ mamma, det blir inte bättre. Det gäller att inte väva in för många tankar eller tolkningar i hans påstående. När Ebbe mår sämre blir jag mer nere. Inte så att jag helt krymper i hopp helt. Mer uppgiven och less. Cancern kryper liksom närmare. Det räcker nu. Det gäller samma här som vid Ebbes påstående att det inte blir bättre. Det gäller att inte tänka för mycket. Bara vara och låta det vara en sådan dag. En bara vara lördag. Utan de krav jag/man brukar ha på en lördag med hyfsat väder. Bara vara tillsammans.... fast jag tvingade ut Ebbe och övriga på en liten promenad(självklart i vagn) för att inte bli helt tokigt... sån är jag....
Tiden då cytostatika bierkningar härjar skoningslöst på vår son.
På ett sätt hade jag förträngt det. Förtängt att Ebbe är sjuk, eller vad han är just nu.
Förträngt att Ebbe kan blir däckad av medicinen som ska rädda han liv. Det gör för ont att ta in hur dåligt han mår just nu. Jag gissar att han känner sig som stor stor bajskorv (för att citera Algot ord). Frågar jag Ebbe hur man mår skriker han tillbaka. Jag förtår. Det är inte kul att svara på hur man mår hela dagarna. Han är tapper, som alltid. När han kräks håller han själv en hand på sonden (för att den inte ska åka ut). I dag har han sovit mest. Lekt lite. Velat bli buren Velat vara nära. Han klagar aldrig. Han kan arg och uppgivet. Han säger att det aldrig kommer blir bra, när jag pratar vi pratar om att det gör över. Det är lite läskigt och smärtsamt. NEJ mamma, det blir inte bättre. Det gäller att inte väva in för många tankar eller tolkningar i hans påstående. När Ebbe mår sämre blir jag mer nere. Inte så att jag helt krymper i hopp helt. Mer uppgiven och less. Cancern kryper liksom närmare. Det räcker nu. Det gäller samma här som vid Ebbes påstående att det inte blir bättre. Det gäller att inte tänka för mycket. Bara vara och låta det vara en sådan dag. En bara vara lördag. Utan de krav jag/man brukar ha på en lördag med hyfsat väder. Bara vara tillsammans.... fast jag tvingade ut Ebbe och övriga på en liten promenad(självklart i vagn) för att inte bli helt tokigt... sån är jag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar