Tänk.
Jag, eller sjuksköterskan i mig hade rätt. Ebbe mådde verkligen som en bajskorv. I söndags åkte vi in till sjukhuset med honom. Han var blek och läskigt trött. Prover visade lågt av allt, förutom de man inte vill ha lågt. CRP (infektionsprov). Han hade svårt att behålla mat, hade inte bajsat på några dagar. Det var med andra ord inte många rätt i den lilla kroppen. Den kämpade verkligen. Självklart blev vi kvar. Inlagda igen. Familjen delad. I cytostatikans sval vågor är det inget ovanligt. Det vanliga kan farligt. Cytostatikan är en balans gång. Ett stark medicin som "bamar" till vart helst den ser en snabbt växande cell. Hoppas den "bamade" de eventuella kvarvarande små cancer cellerna också, så att bajskorvs måendet blir värt något.
Vi är lycklig lottade och många som kan ta Algot en stund. Nu fick han vara hos trygga fantastiska kompisen O med familj. Algot var mycket nöjd. Alla utom Ebbe var nog nöjda som alltid saknar Algot när han inte är med. På sjukhuset får vi hälsningar och gåva från en annan cancer familj som klättar kämpar sig tillbaka till sitt nya "vanliga" liv, utan cancer. Heja Heja. Jag pratar i telefon med en annan familj som befinner sig mitt det kaos cancer ger. Jag känner med. Vill bara krama. Vi skrattar lite åt skiten. På ett sätt de som förstår kan skratta.
Efter en natt på sjukhuset med påfyllning av blod, antibiotika, vätska och lite mer "göra det lätt att bajsa medicin" är Ebbe något piggare. Så pigg att han orkar se på Ipad och ta en promenad i vagn. Han orkar prata, skoja och bli riktigt förbanad då sonden åker ut. (han kräks upp den). Han är en klok kille och talar nu mer om vad han är ledsen för "jag är ledsen för att slangen åkte ut" "jag är ledsen för att mamma måste åka hem". För i dag åkte jag hem för att hämta Algot på förskolan. Det är pappas F tur att sova på sjukhuset. Ebbe som just nu är ganska mycket mammig blir ledsen och skriker. Tårar trillar. Jag vet att han kommer ha den bra med pappa. Så bra det går att ha sig på sjukhuset. Så bra det går att ha det då man mår som bajskorv. För mig är det tufft att gå. Självklart ser jag fram emot en kväll med Algot. Samtidigt vill jag vara där med Ebbe. Jag kan inte dela mig. Jag behöver båda. I bilen på väg hem är tårarna nära. Ilska, sorg, ledsenhet och smärta bankar på i mig. Åter trycks den undan, kontrollers, eller vad de nu gör. Acceptans och perspektiv skrämmer i väg den. Varför ska de ta plats då livet ändå pågår. Det är så här vårat liv är just nu. Fast helst sparka canceren i rumpan. Jag vill leva det. Njuta lite av det. Även fast det är svårt och tufft.
Det blir som jag trodde. Algot och jag har det mysigt. Det är tomt hemma. Det är lite skönt. Ebbe har det ok på sjukhuset. Han är trött och somnar tidigt. För mig är det viktigt att ladda batterier. En kväll hemma är skönt.
Det får plats mycket känslor i en kropp. Jag fasineras och förundras av alla kämpande. Av allt hanterade av livet jag stöter på. Tänker på hur jag hanterar och på något sätt accepterar och agerar. Om det nu är det rätta? Inser att det kanske finns någon anledning till att alltid arbetat med det svåra (svårt sjuka barn och bvc i ett område där många inte orkar stanna). Kanske har jag ett hyfsat sunt sätt att hantera och acceptera svårigheter. Istället för att ätas upp av dem.
Det finns, det hjälper inte att blunda för det. Det går alltid att göra något. I bland bara modet att inget göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar