Hemma medicin, den bästa medicinen

Vi har kommit hem igen.
Det är den oslagbart bästa medicinen. Ebbe piggnar till på en sekund. På sjukhuset har han inte orkat/velat gå. Hemma tar han på sig sin ryggsäck där sondmaten ligger. Hela väskan väger säker runt 2 kg. Han traskar runt med den. Springer runt. Det händer bara hemma. Det blir ändå tungt. Nu kör han runt ryggsäcken på en dockvagn eller bär den i handen. Han skriker frustrerat på oss då den fastnar. Vid ett tillfälle tar Algot ryggsäcken på ryggen. Grabbarna går sedan runt och leker att det reser till Finland. Behöver jag skriva att det känns underbart fint.

Då Ebbe behöver mer antibiotika får vi hjälp av hemsjukvården.  Det är så skönt att slippa åka in till sjukhuset.

Algot gjorde häromdagen en utflykt med syskonstödjaren och ett annat barn. Även han har ett syskon med cancer. Syskonstödjaren arbetar med att stötta syskon till cancersjuka. Underbart att hon finns.  Mina tankar gå till de barn som inte råkar bli svårt sjuka i cancer. De jag vårdade förut på min gamla avdelningen.  Jag har träffat så många av dessa. Sett hur syskon även där kommer i kläm, såklart. Det är sorgligt att de inte kan få samma resurser bara för att de råkar ha en leversjukdom eller njursjukdom....

I morgon hoppas jag på bullbak med Ebbe. Vi hoppas vi får bjuda in någon på fika, för Ebbe vill så gärna bjuda och få besök...
Det luriga är att det är infektionstider. Vi vill ju inte ge honom en ny förkylningen. Det är en tuff och svår vågskål. Ha mysigt och se folk, bli lite gladare   /   isolera sig för att inte riskera något, ha det lite tråkigare...
 Jag vill ha vår och värme!