Livets lotteri

Det regnar ute. Lördag förmiddag.  Familjen städer. Det behövs. Grabbarna hjälper till en början till. Försvinner sedan bort i  lek. Jag känner en stor glädje över att städa. Eller snarare av att kunna städa. En normal vardag då den minsta grabben orkar delta och leka. Det är ren glädje, torts att jag skrubbar badrum. Det känns lite knasig.

En Ebbe som borde vara som tröttast. I stället är han pigg. Har börjat äta. Leker, springer och hoppar. Jag kan verkligen njuta av det. Det bästa är att vara hela familjen tillsammans. Glada, pigga och lekande. Dagens sol och vår värme ger hopp om vår. I sin skönhet är våren förrädisk. Det vackra kan göra ont. April väder. I vår tillvaro är det tydligt. Ett mörk regn moln vakar ständigt i utkanten. Redo att dra in. Jag blåser så gott jag kan för att hålla det borta. Helt medveten om att min blåst inte hjälper. Det är något annat som bestämmer. Någon/något som inte är rättvis. Inte ett dugg rättvis.

Det mörka regn molen har blåst in över en annan familj vi lärt känna på sjukhuset. En liten kompis till Ebbe. Cancern är tillbaka. Vårens skönhet och ankomst är ett hån. Livet på sin spets. Vill krama dem. Göra något, något ynka lite. Det är inte ett dugg rättvist.

Bredvid det allra svåraste vandrar det allra vackraste. Tänker ofta på det. Skulle inte kärleken finns skulle det  inte göra så ont. Få vill leva utan kärlek... fast undrar i bland om det verkligen är värt det.
 Prutt cancer!! Läser ni detta familjen. Jag tänker på er och finns här. Ni är så fina.

Det finns verkligen ingen rättvisa i detta, livets lotteri. Inget kan tas för givet.