torsdag 20 september 2012

Natt på akuten

Tänkt.  Jag som ser mig som lugn och samlad. I natt, vid ca 04, kom jag på mig själv med att skälla ut personalen på sjukresor. I bland slinker helt enkelt känslorna ut lite okontrollerat. Jag lyckas ändå be om ursäkt och förklara mitt dåliga humör och tårar. Orsaken till mott utbrott var att Ebbe och jag först fick vänta 40 min på en taxi som inte kom. Nästa dröjer ytterliggare 20 min. Jag är trött, sliten och vill hem och sova. Tur är att Ebbe somnar i vagen efter en stund då vi väntar. 

Jag som haft så mycket empati och känt med familjerna som hängt på akuten nattetid då jag jobbade där. Jag har funderat hur de orkar och hur det känner sig. I natt var jag en förälder med ett trött barn. Känslan jag hade var främst uppgivenhet och vanmakt. Det är en speciella känslan av att ha arbetat med personalen jag träffar. Det är tryggt, om jag gillar personalen. Mindre tryggt om jag inte riktigt gillar personalen. I natt känndes det tryggt, det gick snabbt och smidigt. Det är konstigt vad känslorna kommer fram så mycket lättare då jag känner personalen. Ett lager av skin är liksom borta... 

Anledningen till akuten besöket var feber. Vi har varit hemma sedan måndags. Det är 5 dagar sedan cytostatika kur. Därav finns riks för fallande blodvärden och blodförgiftning. Feber går inte att ingnonera. Vi 01.00  måste vi åka till akuten. Det är skönt att åka taxi in.  Blodvärden ligger fortfarande bra och feber har någon "icke" farlig orsak.

Att vara hemma med Ebbe är mysigt. Att vara hemma med Ebbe är att ha det väldigt fullt upp. Det är lite som att ha en sjuk bebis hemma igen. Det gäller att verkligen att fokusera på Ebbe. Inte på allt man vill få gjort. Det får göras på kvällarna i stället.

Just nu har Ebbe fortsatt svårt att gå. Han kan stå någon minut men tappar sedan balansen. Han har sondropp dygnent runt och en del mediciner. Han vill helst sitta i mitt eller Fredrik knä hela tiden. Han vägrar att äta mat. Dricker lite vatten. Ebbe skrattar i bland, gillar att gå ut och gå, när vi väl har kommit ut. Det är helt klart ett annurlunda liv. 

Det är härlligt att vara hemma. Jag kan i stunder komma på mig att sakna sjukhuset. Där går det att bara ligga nära Ebbe hela dagen. Hemma är det inte lika lätt.  En av de bra sakerna med att bara hemma är att hämta på förskolan. Jag blir varm, berörd och stärkt av alla kramar och hälsningar.  Jag som förut haft lite svårt med kramar från halv främande människor suger nu åt mig av innerligheten, strykan, värmen och empatin som dessa fantastika kramar ger.

I morgon är det dags för dagvård med en "liten" cytostatika. På måndag är det ny MR med sövning för att utvärdera resultat av den stora cytostatika kuren.  

1 kommentar:

  1. Lycka till i morgon. Ni finns i våra tankar hela tiden. Kram från din mamma och pappa

    SvaraRadera