Vardag i krisen

Jag har den senste tiden funderat mycket kring mitt tidgare yrkesliv som barnsjuksköterksa och hur jag varit/är i den rollen. Jag har arbetat hela mitt yrkesliv med vad måbga kalar "tuffa" och "sorgliga" omständigheter.  Dels med svårt sjuka barn och deras familjer med lever, njur och blodsjukdomar (inklusive cancer). Senare som "BVC tant" i Rinkeby.  Jag har alltid älskat mitt arbeta med dessa familjer.  I mitt yrkes liv är jag en sjuksköterksa som går in ut i familjernas liv, ett liv som ofta är i kris.  Jag ser mig som en sjuksköterska som försökte hjälpa, trösta och lindra på bästa möjliga sätt. Nu snurra tankar kring vilken sjuksköterska jag varit, hur familjerna jag träffat uppfattat mig, hur en bra sjuksköterksa ska vara. Hur kommer denna uppelvelse att påverka mig och mitt yrkesjag?

Jag väljer att tro att detta kommer sträka mig som en empatisk sjuksköterksa. En sjuksköterska och människa som trivs att arbeta med det "tuffa" och "sorgliga" och nu lever mitt i allt detta.

Nu är jag en mamma som ser sjuksköterskor, läkare, kuratorer, präster, dietister, barnsköterskor gå in och ut i mitt liv. Människor  jag inte känner men som Ebbe och vi är beroende av. Jag upplever frustrationen av att sitta och vänta på att en läkare i flera timmar.  Jag uppelver rädslan då en sjuksköterksa inte fyllt slangen med dropp och är på väg spruta in luft i Ebbes blod. Jag uppelver vanmakten att "låta" en sjuksköterska sätta nål och nästan vara säker på att hon inte kommer lyckass(de syns på nått sätt i hur sjuksköterskan hanterar nålen). Mitt yrkes jag vet precis vad som händer och förstår, nästan i alla fall. Mitt mamma jag skriker!!!!!!! Jag håller tyst, nästan jämt.

I dag var vi åter på sjukhus med Ebbe. Han var fastande då han skulle göra en MR i narkos. Ebbe som inte ätit på flera dagar vill strax innan det är dags att sövas äta bulle. Han blir jätte arg då han inte får. På väg till sövning skriker han otröstligt. Det är mycket svårt att höra vad han säger(han har senaste tiden pratar lite och väldigt otydligt). Till sist uppfattar jag att han skriker jätte törstig. Lilla skrutt. Då han till slut vill äta och dricka så får han inte!

Sövning och röntgen går bra. Till vår stora lycka vill Ebbe äta bulle då han efter sövning, uppvakt och väntan på att effekt av bedöviningsmedicin gått över. Han äter några tuggor och dricker lite saft. Vi är så lyckliga.  På hemväg stannar vi för att äta. Ebbe äter några tuggor korv och några pomess samt dricker mer :).  Jag är så glad och stolt. För 2 månader sedan hade jag inte varit särskilt stolt över att ge Ebbe krov, pommes och mer en måndag kväll.  Perspektiven ändras.

 

MR svart kommer på fredag men vi fick ut bilder som  visar en trolig minskning, vilket är super! Ebbes blodvärden ligger fortsatt bra efter senaste cytostatika kuren. Han är låga vitablodkroppar (försvaret) och är därmed infektionkänslig.

Ebbe blir allt piggare. Han har börjat bli arg, riktigt arg!!!. Särskilt då han inte får som han vill,eller då vi  måste ge nån medicn till honom. Han slås!  Han går allt mer, särskilt då han är arg :).  Ebbe är mer glad ockås. Lite , lite, lite mer som i vårat gamla normala liv, antingen arg eller glad!

Jag är så stolt över min kämpande skrutt som leer stort då vi berättar att klumpen/den elaka katten har minskat.

Algot var i dag med på sjukhuset. Det är så mysigt att honom med. Han lekte lite med sykonstödjaren (en fantastik person anställd för att värna om syskon) och ett annat sykon. Jag gissar att det kan vara bra att hitta nån vän i samma sits för Algot. 

I morgon är det första dagen F ska åka och jobba. Jag ska vara hemma med Ebbe. Det är lite som om i morgon är första dagen i vårt nya liv. 

En varmt välkommen vardag mitt i krisen.Får se hur den blir.