lördag 10 november 2012

Nu är den borta!

Genom fönstret syns en parkering och utfarten till E4an. Ebbe sover i en säng med Fredrik bredvid,  Från Ebbes lilla/stora kropp kommer det ut fyra olika slangar. Jag sitter i en annan säng. Rummet är för lite för något annat. Vi fick i alla fall enkelrum fort då vår tidigare rumsgranne visade sig ha någon form av smittsam sjuka (troligen kräk).  Det räcker tydligen inte med spänningen efter operation, vi ska även behöva oro oss för ev kräk sjuka... Än så länge, peppar peppar mår vi bra. 

Operationen gick bra. De fick bort allt relativt enkelt. De blev tvungna att ta bort en del av urinblåsan. Tumören satt troligen fast där. Det fick även ta bort lite av bukhinnan som ev hade tumör i sig (inte troligt enligt kirurg).  Vi fick tillbringa nästan ett dygn på uppvakta,  i vårat fall blev det BIVA (barnintensiven) pg platsbrist. För oss var det tur. På BIVA är det betydligt lugnare och personalen känns mer kompetent. Det är dock en märklig känsla att ligga och slumra inklämd bredvid Ebbe i en säng medan två personal, ett barn till och en förälder till finns på samma rum.  Det är också en märklig känsla att vara på BIVA  fem år efter det Algot var där. Algot han komma på besök på BIVA. En sjuksköterksa som hade haft oss där fick där fick tårar i ögon och bara log då hon såg honom " de hade man aldrig kunnat tro".  Det slår mig igen Algot var rätt sjuk då han var liten.
Ebbe är rätt sjuk nu. Vilket nedrans fiskskitsotur vi ska ha!! 

Ebbe har mått helt ok efter operation, efter omständigheterna. Han är bra smältlindrad med en ryggmärgsbedövning. Han har ont vid förflyttning och vändning. Han har ännu inte varit uppe och gått. Han har suttit mycket i vagn och idag blivit buren runt avdelning. Ätit lite (helst glass och fisk). Han har en kateter (kissar genom) samt dropp i centralainfarten och i slangen i näsan. Jag  måste erkänna att det är rätt bökigt att bära runt på honom utan att fastan i nån slang. Idag fick Ebbe hjälp att bajsa med ett klyx. Ebbe tyckte det var riktigt hemskt och skrek rak ut. Jag tror han tycket det var skönt att bajsa. Det är så tungt  att tvinga honom igen allt. Jag försöker att inte "ömka" eller tycka "synd" om honom för mycket. Jag tror inte detta hjälper. Livet är sjukt orättvist och det gör ont i hjärtat att tvinga behöva tvinga honom genom all detta. I bland gör livet ont.  Det som då hjälper är att bekräfta Ebbes känslor och finnas där.  Inte att ömka, tror jag. 

På avdelningen väcker vi uppmärksamhet bland de andra. Ebbe sticker ut med sitt kala huvud  slang i näsan och alla övriga slangar. Frågan  "vad har ni gjort" ger i vårat fall inget kort svar.  
Jag måste erkänna en sak, jag är överaskad över hur kompet, gullig och trevlig personalen är här. Vi trivs helt ok (så bra man kan trivas på sjukhus). Vi måste stanna här i minst 5 dagar. Katetern måste sitta i så länge för att blåsan ska hinna läka. Ebbe kommer även troligen behöva smärtlindring. 

I dag har jag känt mig lie sorgsen sedan Algot åkt hem. Det funkar verkligen inte att honom här hela dagarna. Ebbe behöver just nu både mig och Fredrik. Fredrik och jag behöver varandra här. Algot har det bra med sina fantastiskt mor och farföräldrar. Jag kan ändå inte undgå känslan över att Algot känner sig åsidosatt, för det är han ju just nu. Jag räcker just nu inte till för båda. Det är för mig en svår balans och tillfälle för att det dåliga samvetet att frodas. I morgon ska jag i af förska smita i väg på stor  och liten judo med Algot. Det ska bli mysigt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar